Forskning av Hasse-Nima Golkar
En kritisk analys med anledning av den 10 december – ”Internationella dagen för mänskliga rättigheter”
Ur ett radikalt anarkistiskt perspektiv är både ”Förklaringen om mänskliga rättigheter” och ”Nobels fredspris” inte bara otillräckliga, utan fungerar som verktyg för att rationalisera dominans — ett språk genom vilket makten framställer sig själv som mjuk, accepterbar och ofarlig. Dessa är institutioner som inte ifrågasätter den djupt våldsamma, statscentrerade världen, utan gör den uthärdlig.
1 – Mänskliga rättigheter: en polerad version av samma auktoritet som själv är källan till kränkningen av rättigheter.
Ur ett anarkistiskt perspektiv är den dominerande berättelsen om mänskliga rättigheters historia en myt om ”framsteg” och ”civilisation”, men detta framsteg är inget annat än institutionaliseringen av statens våldsmonopol. Mänskliga rättigheter lovar ”frihet”, men en frihet som måste passa in i nationalstatens bur, vilket innebär:
– En frihet definierad av pass, personnummer och privat äganderätt;
– En frihet med gränser och polis;
– En frihet som nästan saknar skydd mot ekonomisk-politiskt maktutövning.
I själva verket gör mänskliga rättigheter vad elegant dekoration gör med ett fängelse:
De säger att murarna är nödvändiga; de behöver bara se trevligare ut.
Mänskliga rättighetssystemet gör, istället för att avskaffa dominans, denna ”rimlig” och ”laglig”. Därför:
– Samma stater som undertecknar rättighetsstadgor ökar också budgetarna för polis, militär, digital övervakning och gränskontroll.
– Nykolonialism fortsätter i form av ”humanitära interventioner”.
– Människorättsförsvarare blir ofta byråkrater som gör strukturellt våld ”hanterbart” genom tekniskt språk.
Alltså är mänskliga rättigheter en liberal form av lydnad — inte ett brott med auktoritarianism.
2 – Nobels fredspris: en belöning för lydnad, inte för motstånd.
I den globala maktstrukturen fungerar Nobels fredspris som en certifieringsstämpel i en fabrik. Det bekräftar att systemets produkt motsvarar maskinens kriterier.
Om någon är fredlig men utmanar ekonomisk, politisk eller militär dominans, kommer deras namn aldrig att stå på Nobel-listan. Priset ges vanligtvis till personer som:
– Förstår fred som krishantering, inte som avskaffande av krigens rötter;
– Fortsätter vara lojala mot staten, militarismen och den globala marknaden;
– Är reformister, inte omstörtare av våldets strukturer.
Ur ett anarkistiskt perspektiv är fredspriset inget annat än symbolisk politik:
– Horisontella, autonoma och anti-auktoritära motstånd erkänns aldrig.
– Folkliga rörelser som inte är kompatibla med maktens rationalism stämplas som ”orealistiska”, ”extrema” eller ”farliga”.
– Belöningar går oftast till dem som bevarar ”stabilitet” och ”ordning” — det vill säga tystnad inför det ojämlika systemet.
Priset förvandlar fred till en lyxvara i maktens skyltfönster.
3 – Det grundläggande problemet: definitionen av ”människa” av auktoritära makter.
Anarkismen menar att det centrala problemet med mänskliga rättigheter inte är att de är ofullständiga, utan att de definierar ”människan” ur statens perspektiv.
När officiella institutioner säger ”människan har rättigheter”, betyder det i praktiken: ”Endast den som definieras inom vårt rättsliga ramverk räknas som människa.” Detta innebär:
– Statslösa, papperslösa flyktingar, ”illegala” migranter, fångar, invånare i ockuperade områden osv. har villkorad mänsklighet.
– Mänsklighet blir ett juridiskt privilegium, inte en existentiell realitet.
Makt bestämmer vem som är ”skyddsvärd” och vem som är ”eliminerbar.”
Anarkismen motsätter sig detta kategoriskt.
4 – Den anarkistiska alternativet: frihet utan stat, fred utan hierarki.
Huvudpunkten: Anarkismen söker varken en ”förbättrad version av mänskliga rättigheter” eller ett ”bättre fredspris”, utan helt andra strukturer:
– Rättigheter som byggs underifrån, utan maktkoncentration;
– Relationer baserade på omsorg och ömsesidig hjälp, inte vertikala kontrakt;
– En fred som uppnås genom att avskaffa våldsproducerande strukturer, inte via eliternas förhandlingar;
– En värld utan politiska gränser, ekonomiska klasser eller polisordningar;
– Självstyrda motståndsnätverk, inte byråkratiska mellanhänder.
I denna vision är mänsklighet inget som stater ger, utan något människor skapar genom kollektivt motstånd.
5 – Historiska exempel på mänskliga rättigheters och Nobels fredspris grundläggande motsägelser.
Ur ett anarkistiskt perspektiv visar historien att stater och globala makter utövar det hårdaste våld precis när de talar om rättigheter och fred. Några smärtsamt tydliga exempel:
Exempel 1: De liberala revolutionerna och samtidigheten mellan ”mänskliga rättigheter” och kolonialism.
Under 1700–1800-talet, när Förklaringen om människans och medborgarens rättigheter i Frankrike och Bill of Rights i USA presenterades, var samma stater sysselsatta med att:
– Upprätthålla slaveriet,
– Kolonisera ursprungsbefolkningars territorier,
– Expandera sin militära dominans.
För anarkister avslöjar detta den grundläggande dualiteten:
Frihet för den lydiga medborgaren; våld för icke-medborgaren.
Exempel 2: FN och kalla krigets krig
Efter 1945 gick världen i retoriken in i en era av mänskliga rättigheter, samtidigt som:
– Koreakriget,
– Blodiga förtryck i Latinamerika,
– CIA-stödda statskupper,
– Vietnamkriget under slagordet ”säkerhet”,
pågick.
Mänskliga rättighetsstadgor skrevs, men ”rätten till liv” och ”rätten till självbestämmande” gällde endast så länge de inte kolliderade med stormakternas intressen.
Exempel 3: Apartheid och den globala tystnaden
Det tog årtionden innan världen reagerade kraftfullt på apartheid — en av de mest uppenbara kränkningarna av mänsklig värdighet. Varför?
Därför att regimen var en politisk och ekonomisk allierad till väst.
Mänskliga rättigheter aktiveras endast när de inte innebär någon geopolitisk eller ekonomisk kostnad.
Exempel 4: Fredspristagare som senare deltog i krig eller strukturellt våld
Historien om Nobels fredspris återspeglar ett moraliskt utsmyckande av makten:
– Vissa pristagare deltog senare i militära operationer.
– Vissa genomförde policyer som skadade svagare grupper.
– Vissa stater fick priset samtidigt som de stabiliserade global dominans.
Detta är inte slumpartat: fredspriset ges till dem som möjliggör fortsatt ordning, inte till dem som vill utrota våldets rötter.
Exempel 5: Ignorering av verkliga, underifrån kommande rörelser.
Genom historien har horisontella, icke-statliga rörelser osynliggjorts:
– Pariskommunen (1871)
– De anarkistiska rörelserna i Spanien (1930-talet)
– Zapatiströrelsen i Chiapas
– De federala självstyrande strukturerna i Rojava
– Nätverk av ömsesidig hjälp i Latinamerika
De osynliggörs eftersom de utmanar makten i dess fundament.
Exempel 6: Mänskliga rättigheter och den moderna polisen.
I många länder sammanfaller utvecklingen av MR-institutioner med ökningen av tungt beväpnad polis, digital övervakning och avancerad gränsbevakning. Rättigheter blir en fasad; repression blir en förvaltningsmetod.
Exempel 7: Latinamerika — ett historiskt laboratorium för statlighet, intervention och horisontellt motstånd.
a) Chile 1973 och Bakunins varning
Kuppen visade att rättvisa som vilar på staten inte överlever när den utmanar globala maktintressen.
b) Argentina och ”de försvunna” (1976–1983)
Reaktionerna från internationella MR-institutioner var sena och begränsade på grund av geopolitiska allianser.
c) Zapatiströrelsen (1994–nu)
En unik horisontell autonomi, men marginaliserad av officiella MR-institutioner.
Exempel 8: Mellanöstern — statscentrerade strukturer mot självstyrande motstånd.
a) Den iranska islamiska revolutionen 1979 och bildandet av en ”revolutionär stat”. Processen av denna ”mörka revolution” är ett historiskt exempel. En rörelse som i början var folklig och omfattande, men vars slutliga resultat förvandlades till en statlig struktur som var starkare och mer diktatorisk än tidigare.
Under tiden fick mänskliga rättigheter ge vika för en säkerhetsordning, och lokalt–regionalt självorganiserade motståndsformer och folk¬råd åsidosattes snabbt.
Ur ett anarkistiskt perspektiv är denna händelse ett tydligt klassiskt exempel på hur en ”social revolution” omvandlas till en ”statlig revolution”.
Emma Goldman varnade: varje revolution som skapar en stark stat kväver friheten vid födseln.
b) Rojavas federala självstyre
Inspirerat av Bookchin, baserat på direktdemokrati, ekologism och könsautonomi; nästan fullständigt ignorerat av MR-institutioner och fredspriser.
c) Palestina
Årtionden av rapporter och resolutioner utan strukturell effekt. Mänskliga rättigheter utan avskaffande av dominans är verkningslösa.
Exempel 9: Europa — historiska exempel på statsbyggande under moralisk täckmantel.
a) Pariskommunen (1871)
Ett av de enda omfattande självorganiserande, statslösa samhällsexperimenten — brutalt krossat av staten.
Pariskommunen var den enda omfattande urbana erfarenheten av självorganisering och horisontell, statslös självförvaltning under 1800-talet och ett klassiskt exempel på elimineringen av en självstyrande erfarenhet. Men den franska staten belägrade kommunen inom några veckor, dödade mer än 20 000 arbetare som gjorde motstånd och presenterade därefter den officiella berättelsen som ett “upplopp.” Denna erfarenhet var ett exakt exempel på Kropotkins analys:
“Varhelst människor vill styra sig själva utan staten, reagerar staten med hårt våld,” och en värld som idag talar om mänskliga rättigheter förblev tyst vid den tiden.
b) Spanien 1936–1939
Det största anarkistisk-syndikalistiska experimentet — isolerat av världs¬makterna.
Under det spanska inbördeskriget byggde man, genom att skapa hundratals arbetarorganisationer, jordbrukskommuner och libertära federationer, till stor del upp ett samhälle utan stat. Denna erfarenhet visade att ett samhälle baserat på ömsesidig hjälp, avskaffandet av privat ägande och kollektiv förvaltning inte är omöjligt. Men europeiska stater, officiella fredsinstitutioner och globala stormakter isolerade denna erfarenhet på grund av rädslan för en “smittsam effekt,” istället för att stödja den. Nederlaget och döden för denna revolution bekräftade Bakunins och Goldmans kritik: “Stater som verkar demokratiska — så snart horisontell makt uppstår — förenar sig mot folket.”
c) Europa efter 11 september 2001
Omfattande MR-lagar samexisterar med massiv digital övervakning.
Under de senaste årtiondena har europeiska länder omfattande lagstiftning om mänskliga rättigheter, men de har samtidigt skapat världens största nätverk för digital övervakning och gränskontroll.
Denna märkliga samexistens visar ur ett anarkistiskt perspektiv att mänskliga rättigheter, istället för att begränsa staten, i många fall har blivit en del av dess PR-apparat. Och detta är just den kritik som de stora anarkistiska teoretikerna har framfört:
• Kropotkin: om statens officiella moral ”Sann solidaritet uppstår ur ömsesidig hjälp, inte statlig moral” och att “Människans naturliga solidaritet och ömsesidig hjälp är grunden för ett fritt samhälle; inte lagar ovanifrån och inte politiska belöningar.”
• Bakunin: “Staten, även om den börjar med de bästa avsikter, följer så snart den bildats sin egen logik — dominansens, ordningens och våldets logik.”
• Emma Goldman: “Officiella institutioner för med sig aldrig frihet; frihet uppstår genom människors handling, nerifrån, och utan de mäktigas tillstånd.”
• Murray Bookchin: “Verklig demokrati är endast möjlig när människor återtar makten i lokala församlingar och råd och avskaffar hierarki.”
Slutsats
De historiska exemplen ovan bär ett gemensamt, grundläggande anarkistiskt budskap:
De officiella institutionerna för ”mänskliga rättigheter” och ”Nobels fredspris” är delar av de mekanismer som bevarar och stabiliserar den globala ekonomisk-politiska ordningen — inte verktyg för frigörelse.
Dessa institutioner mjukar upp och döljer statligt våld, ger det moralisk legitimitet, ignorerar verkligt folkligt motstånd och framställer anti-strukturella alternativ som ”orealistiska.”
Därför:
Frihet, jämlikhet, rättvisa, solidaritet, omsorg och ömsesidig hjälp uppstår inte genom stadgor eller priser, utan genom kollektiv kamp, återuppbyggnad av horisontella sociala relationer, självorganisering och råd¬baserad självförvaltning, avskaffandet av alla hierarkier, och slutligen genom radikal kamp och folkligt motstånd.